Pentti Virtanen, Veikko Virtanens son, skriver här om sitt besök hos sin far på Suomikoti (Finlandshemmet) och hur han, som så många gånger tidigare, hämtade och tog med sig Annikki dit.
I dag den 8 januari 2012, då det nya året knappt har börjat, fick jag tillfälle att hämta Annikki till Suomikoti (Finlandshemmet) för en stunds samvaro med Veikko och de andra boende.
Hennes ärende mal ju som bekant i olika instanser i byråkratin i den ”fantastiska åldringsvården” (”fantastisk” i teorin även om undantag finns!). Där kan vi nog räkna Suomikoti som ett av det bästa undantagen med sin varma atmosfär och härliga personal.
Vi började med kaffe och kanelbullar och eftersom Annikki redan har besökt Suomikoti ett antal gånger så var det gamla goda vänner som träffades igen. Det diskuterades såväl dagens samhällsfrågor som gamla minnen om flytten till Sverige, de första arbetena här och var man bodde då och var man bott senare.
Det som slår mig speciellt den här gången, är hur snabbt och humoristiskt personalen deltar i diskussionen även om jag nog märkt det tidigare också, att personalen alltid är med och fyller på med sina tankar. De främjar verkligen på ett enastående sätt tillvaron för de boende och besökande med sin närvaro.
Det var ett kärt möte mellan Veikko och Annikki. Veikko önskar att det skulle bli en bättre tillvaro för Annikki för han vet ju i märg och ben hur det är med våra myndigheter inklusive deras förlängda armar, huvudlösa och vilsna byråkrater och lakejer utan någon som helst anknytning till verkligheten.
Hur som helst, dagen var mycket lyckad för alla parter. Mycket prat, skratt och gemytlig samvaro och en stunds glädje och samvaro för Annikki med numera bekanta ansikten vid kaffebordet. Tyra visade Annikki gamla fotografier och de hade väldigt trevligt tillsammans. Tyra har födelsedag i slutet av månaden och Annikki hade en önskan att få komma på besök igen då.
Sedan blev det lunchdags och vi tackade för oss. Det var lite vemodigt, men tanken på glädjen för dem som har det tryggt och bra finns kvar. Och tanken på att vi måste göra mera för dem som saknar detta!
Pentti Virtanen
Fortfarande har ingenting hänt med Annikkis önskan om och behov av att ställa sig i kö till ett finskspråkigt äldreboende. Hon har väntat i flera år men bara bollats hit och dit av företrädare för “världens bästa äldrevård”: fega politiker, ovilliga och direkt illvilliga handläggare, långsamma domstolar etc, etc. Alla tycks vänta och hoppas på att Annikki ska dö så att de slipper agera. I och för sig spelar det väl inte någon roll om hon dör eller inte, de bryr sig ju inte särskilt mycket om hennes behov och hennes livskvalitet när hon lever heller…
Postat i: Allmänt, Pentti Virtanen
