Fall

Annikki Hansen, född 1928, kom från Finland 1967. Hon har arbetat och betalat skatt  Sverige sedan dess, och hon har uppfostrat två barn som också arbetar och betalar skatt.

Nu sitter hon, 83 år gammal, ensam i nästan 23 timmar per dygn i en för henne alldeles för stor lägenhet på Östermalm. Hon har vädjat till Östermalms stadsdelsförvalting om att få ställa sig i kö till ett finskspråkigt äldreboende, men detta har man nekat henne. Trots läkarintyg om yrsel, artros, två knäoperationer som medfört svårigheter för henne att gå och ständig smärta, oförmåga att lyfta armarna, ont i händerna samt depression, troligen på grund av oro och ensamhet.

Annikki deltog i kriget och försvarade Finland. För det har hon tilldelats rintamapalvelutunnus (ett bevis för att hon tjänstgjort vid fronten) från Veteraanilautakunta (Veterankommittén):

Rintamapalvelutunnus (naisille)
Rintamapalvelutunnus on myönnetty naiselle, joka Suomen kansalaisena on vuosien 1939-1945 sotien aikana palvellut rintamavastuussa olleen sotatoimiyhtymän joukoissa, tai ilmatorjunta- tai rannikkojoukoissa, merivoimien alusyksiköissä tai ilmavoimien lentoyksiköissä tai muutoin toiminut rintamapal- velukseen rinnastettavissa tehtävissä rintamavastuussa olleen sotatoimiyhtymän alueella.

Annkki är ingen konservburk som man kan ställa undan! Hon bör av flera anledningar ha rätt att ställa sig i kö för att, så snart som möjligt, få komma till ett finskspråkigt äldreboende. Det är också hennes absoluta önskan. Det räcker inte med att en person kommer 2 tim 15 min vardagar och 1 tim 15 minuter under helger till henne i hennes stora lägenhet!

Här finns stadsdelsförvaltningens äldreomsorgsenhet. Christina Roman är ansvarig för Annikkis ärende. Biståndshandläggare är Denise Hansson.

Vi kommer att rapportera kontinuerligt om vad som sker i Annikkis fall, precis som vi gjorde om Veikko Virtanen på En sista kamp. Vi kommer att lägga ut handlingar, protokoll, beslut etc och den som vill ställa frågor till stadsdelsförvaltningen kring Annkkis situation kan, precis som när det gällde Veikko Virtanen och Vaxholms kommun, ringa och e-posta tjänstemännen och politikerna. Det är skyldiga att svara.
——————————————————————–

Veikko Virtanen, född 1920, kom från Finland 1966. Han arbetade i Sverige fram till sin pensionering, liksom hans hustru. Efter att de bott tillsammans i sex år på äldreboendet Cyrillus i Vaxholm, blev Veikko helt ensam och utan någon att prata med på dagarna, sedan hustrun gått bort hösten 2009. Han var van att tala finska hela dagarna, nu försvann den möjligheten. Samtidigt hade den svenska han lärt sig under åren i Sverige nästan helt sjunkit undan.

Veikko blev alltmer isolerad och deprimerad. Han satt på sin sängkant i sin familjelägenhet på två rum och kokvrå och sörjde sin livskamrat. Som blind kunde – vågade – han inte röra sig särskilt mycket, men försökte ändå motionera för sig själv genom att vanka runt matbordet och göra knäböjövningar vid sängkanten. Det var ganska långt till toaletten och var livrädd för att halka. Personalen kunde komma in utan att knacka,vilket gjorde en gammal, blind man ganska rädd och otrygg. De ställde också ofta ner en matbricka framför honom utan ett ord och han hade ingen aning om vad som stod på den.

Men Veikko är ingen konservburk! Veikko förtvivlade och ville inte leva längre. Vändningen kom efter stort stöd från 20.400 goda medmänniskor som anslöt sig till hans Facebook-grupp och många bland dem var aktiva och ringde, mejlade och åkte ut till Vaxholms kommunhus för att försöka tala förstånd med folket där. Fyra ministrar och en president uttalade sig också och medierna både i Finland och Sverige (och Australien och Tyskland m.fl. länder) berättade om honom. Till slut tänkte Vaxholms kommun om. Och den 7 juli 2010 fick Veikko flytta till Suomikoti (Finlandshemmet) där han från första stund kände att han kommit hem. Nu går han i bastun minst en gång i veckan, deltar i gymnastik, frågesporter, pubaftnar, karaokekvällar, utflykter och bara trivs med andra gamla som han kan prata med och som förstår honom. Han är glad och skrattar mycket och har funnit en krigsveteranbroder, Viljo, som är lika gammal som han själv och som han kan prata gamla minnen med. Veikko mår idag som en prins! Läs mer om Veikkos fall på sidan En sista kamp.