Vi hälsade på Annikki på Suomikoti den sista söndagen i februari

Det är länge sedan den här sidan uppdaterades, 1,5 år närmare bestämt. Vi har besökt Annikki några gånger under den tiden, men besöken har då inte blivit dokumenterade.

Suomikoti 28.2 2016Idag – en strålande kylig men underbart solig februarisöndag – gjorde Pentti, Krister, Karin och jag en söndagsutflykt till Suomikoti för att se hur Annikki, som hunnit fylla 88, har det, dricka kaffe och prata bort en stund.

Att komma till Suomikoti har alltid varit trevligt. Känslan har varit litet som att komma hem, eller i varje fall till ett mycket kärt ställe. Det blev ju så välbekant eftersom vi besökte Veikko Virtanen där så otaligt många gånger, vilket man kan läsa om på sajten En sista kamp.

Nu är det ju inte riktigt samma stämning som det var på Veikkos tid, vilket vi, Pentti och Krister och jag som var med då, kunde konstatera. Veikko var ju en så otroligt positiv och glad och tacksam man som blommade upp när han äntligen – efter en sista och hård kamp – fick komma till ett hem där han fick god, näringsriktig och kaloririk mat och en frukost med gröt och smörgåsar, juicer och te eller kaffe, inte som i Vaxholm: en kopp kaffe och en torr rostad brödskiva med en lika torr ostskiva på.

Veikko och Annikki.Veikko och Annikki på Suomikoti. Bilden tagen i november 2011.

Annikki var glad att få besök och det kändes lite sorgligt att det gått så lång tid sedan vi senast var där. Hon upprepade otaliga gånger att hon saknar Veikko, som hon lärde känna när vi tog med henne för att hälsa på honom medan hon ännu bodde hemma i sin lägenhet på Skeppargatan.

Jos Veikko olisi vielä täällä niin en olisi näin huonossa kunnossa. Meillä oli aina juteltavaa, Veikon kanssa pystyi aina keskustelemaan. Voi kun Veikko vielä olisi…

Översatt:

Om ändå Veikko fortfarande fanns kvar så skulle jag inte vara i så här dåligt skick. Vi hade alltid något att prata om, med Veikko kunde man diskutera allt möjligt. Jag önskar att Veikko ännu fanns…

En bidragande orsak till att Annikki inte var riktigt pigg och glad var att hennes hi tech hörapparat inte fungerade och att hon knappt hörde något alls, annat än om man satt mittemot henne, nära och halvskrek. Vi försökte klura ut hur vi skulle få den att fungera så att hon kunde använda den, höra vad folk sa och delta i samtalen. Personalen engagerades också och när vi lämnade Annikki höll de på och försökte få i gång den.

Pentti och Annikki 28.2 2016Pentti och Annikki

En annan sak var att hon inte hade några läsglasögon och det gjorde att hon inte kunde läsa böcker och tidningar. Pentti hade ett par läsglasögon som han bad henne prova (styrka 3,5) och det var som om en ny värld öppnade sig, Annikki kunde plötsligt läsa en bok med helt vanlig, ganska liten text. Så Pentti gav henne sina läsglasögon som hon motvilligt men tacksamt tog emot och vi lovade att hon nästa gång skulle få ett par som var lite starkare, eftersom hon sa att en aning starkare glas skulle göra att hon såg ännu bättre.

Personalen bryggde kaffe i det kombinerade tv-rummet/matsalen, vi åt medhavda småkakor och försökte prata men Annikki hörde kanske 10 procent av vad vi sa vilket inte räckte för att föra en konversation.

Annikki var glad över tulpanerna som Karin hade med sig och mandarinerna som Pentti hade köpt. Jag skalade en och matade henne med en klyfta och lade resten av klyftorna i en skål. Hon lovade äta dem på kvällen, vilket jag hoppas att hon gör, de doftade gott och var söta och goda och lite C-vitamin skadar ju inte.

När vi åkte var vi lite dämpade, det var kanske för att vi alla saknade Veikko. Vi lovade Annikki att komma tillbaka och hälsa på igen om ca tre veckor.

Sensommardagsbesök hos Annikki på Suomikoti

Suomikoti logoNu har Annikki bott på Suomikoti (Finlandshemmet) i en månad. Krister Nordström och jag (Merit Wager) besökte henne söndagen den 7 september i hennes nya hem för att se hur hon har acklimatiserat sig och hur hon trivs. Och för att umgås, förstås.

Annikki mår bättre, har blivit klarare och gladare och även en aning rundare i ansiktet. Hon är mycket nöjd med sitt rum och utsikten mot skogen där hon redan varit ute och gått några gånger. Hon har sin givna plats vid matbordet och där sitter alltid samma bordsgrannar på sina givna platser vid varje måltid. ”Maten är mycket god”, säger Annikki, som dock håller igen lite för att inte gå upp i vikt så att knäna tar stryk.

När vi kommer brygger personalen kaffe och vi bär ut en bricka och tar med våra medhavda bullar till den frodiga uteplatsen och sitter i sensommarvärmen under parasollet med den – i det här fallet – helt korrekta texten: ”Ett boende att se fram emot”. Där sitter redan Tyra i gungan och Kyllikki vid ett av borden. Snart kommer också Pauli och Jussi och det blir en trevlig timme därute med kaffe och bullar och provsmakning av de vackra små paradisäpplena som är förunderligt söta. Tyra pratar om tipspromenaden (egentligen ”frågesportspromenaden”) som de nyligen haft och vi googlar fram hur gammal en gran kan bli, hur lång en giraffhals är och hur gammal en häst kan bli. Precis som vi gjorde på Veikkos tid. Och vi saknar Veikko. ”Tänk om Veikko hade varit här också”, säger Annikki och jag ser att hon har en tår i ögonvrån. Vi saknar alla honom så mycket, vår fina Veikko, som fick några ljusa år på Suomikoti efter den hemska tiden i Vaxholm.

Skärmavbild 2014-09-07 kl. 14.38.49Och Annikki berättar att hon har skrivit en insändare till tidningen Ruotsinsuomalainen (Sverigefinländaren), till en spalt där man får hylla någon som man tycker är förtjänt av det. Hon har skrivit och hyllat sig själv! Kanske för att hon bara fick en enda vecka på sig att flytta från Skeppargatan i Stockholm och många decenniers liv där, till Suomikoti. Och för att hon, med god hjälp av bland andra sina barn och Krister Nordström och Pentti Virtanen (Veikkos son), klarade det. ”Men jag vet ju inte om de publicerar det”, säger hon och skrattar. Och vi säger att det var en strålande idé att skriva och hylla sig själv!

Innan vi går, följer vi Annikki till hennes rum och hon visar fotografier, tavlor och sin fina utsikt som hon tycker är som en tavla i sig. Vi ser och vi känner att hon är lättare till sinnet, att hon är upplivad av att ha människor omkring sig som hon kan prata med om dagarna. Och att hon är glad över att hon nästa dag ska åka med en i personalen och handla rosévin för att ha ”tjejkväll” med vin, ost och kex på rummet! När vi lämnar Suomikoti, Krister och jag, konstaterar vi igen, som vi också gjorde varenda gång vi varit där på besök hos Veikko att det är med lätt hjärta och ett leende på läpparna vi går därifrån.

Växthuset

Växthuset

Tyra gungar

Tyra i gungan

Paradisäpplen 2

Paradisäpplen

Utsikt genom Annikkis fönster 2

Utsikt genom Annikkis fönster

Uteplatsen 2

Uteplatsen

På fönsterbrädet

På fönsterbrädet

 

Ett boende att se fram emot

Ett boende att se fram emot

Annikki och Krister

Annikki och Krister

Annikki i solen

Annikki i solen

 

”Annikki Hansen on lopultakin päässyt kotiinsa, Suomikotiin.”

Annikki Hansen on lopultakin päässyt kotiinsa, Suomikotiin
Annikki Hansen har äntligen fått komma till sitt hem, Finlandshemmet

I inslaget berättar en lycklig Annikki, nu 86 år gammal, om att hon nu är lyckligt sedan hon – efter fyra års kamp mot Östermalms stadsdelsförvaltning – har fått komma ”hem”. Hon berättar att hon stortrivs, att hon känner sig trygg, att hon älskar sin utsikt mot skog och natur där hon sett harar skutta omkring och att hon är så glad att slippa se bara betong omkring sig.

När hon bodde ensam i sin trea i Stockholms innerstad kom ibland på sig själv framåt kvällen, att hon inte hade ätit något på hela dagen. ”Här på Finlandshemmet”, säger hon med glädje i rösten, ”här får man god mat flera gånger om dagen och de kommer och hämtar mig till måltiderna. Vi har det trevligt vid måltiderna, det är samma personer som äter tillsammans och pratar om ditt och datt.”

Intervjun med Annikki i Sisuradio är på finska.

Annikki Sisuradio 28.8 2014

Annikki har fått komma till Suomikoti!

Måndagen den 4 augusti, med endast en veckas varsel (!), flyttade Annikki äntligen, efter fyra års väntan, till Suomikoti (Finlandshemmet)! Hennes önskan hade gått i uppfyllelse och med packningshjälp av sina barn (papplådor tillhandahållna av Krister Nordström som också hjälpte Veikko Virtanen att flytta för fyra år sedan) och med flytthjälp av Krister och Pentti Virtanen (Veikko Virtanens son), kom Annikki till sitt nya hem den här måndagen.

Hon har nu hunnit acklimatisera sig i sin nya omgivning – som hon kände väl till efter många besök där – och verkar stortrivas. Så här berättar Pentti den 4 augusti:

PenttiAnnikki var trött men det är klart att spänningen och den hastiga flytten gjorde sitt till. Jag kan förresten inte förstå varför det är så kort frist vid ledig plats… Alla gamlingar har inte utomstående resurser eller ens barn, släktingar eller ens vänner som kan hjälpa till.

Personalen var som vanligt mycket trevlig och tog emot på bästa sätt. Sjuksköterskan gick genom medicineringen och där kan man tycka att Annikkis sons (som är läkare) insats och åsikter saknades. Men sjuksköterskans kompetens är förstås stor, hon är van vid gamlingar som flyttar in så Annikki har hamnat i de bästa händer.

Hur som helst så kan vi konstatera att Annikki äntligen har fått komma till Suomikoti, lite ängslig av det snabba beskedet, lite orolig över hur hon skulle klara flytten och några sömnlösa nätter på grund av spänning inför den stora förändringen i hennes liv. Men hon glad.

Så här berättar Krister den 11 augusti:

KristerJag har nu pratat med Annikki två gånger, senast idag (hon ringde om en kvarglömd kartong som jag kan ta senare) och hon mår bara bättre och bättre och är så glad att hon nu är där hon ska vara. Kul!

Det otroliga är att Annikki nu, några dagar senare, nästan skämtar bort det där med den kvarglömda kartongen som mindre viktigt och säger att ”den kan ju hämtas av någon senare”. Jag hämtar den nån helg längre fram.

Att höra Annikkis röst nu jämfört med före flytten är som natt och dag! Här har vi återigen ett bevis på hur en gammal människa piggnar till så fort hon kommer till rätt ställe. Nu känns det som att Annikki äntligen fått lägga bekymren bakom sig. 

Och så här skriver Pentti den 17 augusti:

Har pratat med Annikki i dag och hon trivdes alldeles utmärkt, kände sig trygg, har fått mat regelbundet och lät jättenöjd för tillvaron. Precis som vi hoppades att hon skulle ha det. Jag blir glad att med så lite ansträngning kunna göra något gott för en gammal människa.

Många har varit med på Annikkis långa och mycket jobbiga resa mot Suomikoti (Finlandshemmet). Alla inblandade har varit viktiga och värdefulla i den hårda kampen om en värdig och god ålderdom för Annikki! Synd bara att det ska vara så oerhört svårt och ta så värdigt många år att nå dit.

På plats i sitt nya hem. Onneksi olkoon, Annikki!

Annikki 4 augusti 2014

 

Med Annikki på julbasaren på Suomikoti

Veikko sommaren 2012Sedan Veikko Virtanen gick bort för en och en halv månad sedan har vi inte varit på Suomikoti. Jag tvekade också inför besöket idag, eftersom sorgen efter allas vår underbare Veikko är så tung och att komma dit och veta att han inte skulle vara där var svårt att tänka sig. Men Pentti, Veikkos son, hade lovat hämta Annikki (som efter hård kamp i nåder får stå i kö till Suomikoti) till årets julbasar och klarade han av det så skulle väl jag också göra det.

Det blev en fin tripp och trevligt att träffa personalen, som alla talade så varmt om Veikko och att även de sörjde honom. Dessutom, som en extra bonus, följde Annikkis hemtjänstvårdare (eller vad det heter), den fantastiska Bahra, med. En mer dedikerad och ombryende hemtjänstperson än hon finns inte! Hon hade, på sin egen tid (som så ofta) sovit över hos Annikki och gett henne mycket mer tid än hon får betalt för. Hon sa, att de futtiga timmar i veckan som Annikki tilldelats långt ifrån är tillräckliga och att hon, av ren medmänsklighet, inte kan lämna Annikki ensam så mycket. Heder åt Bahra som ger Annikki det som Annikki, efter nästan 50 års skattebetalande, har rätt till och som svenska staten har åtagit sig att tillhandahålla men tyvärr inte gör: en god omsorg och en trygg ålderdom.

Nu väntar vi alla på att det snart ska bli Annikkis tur att få komma till Suomikoti och få den trygghet och värme som också Veikko fick under sina sista år i livet!

Virpi Johansson och Pentti Virtanen 25.11 2012Pentti och jag fick en liten pratstund på tremanhand med den nya föreståndaren Virpi Johansson, som kom efter Katriina Åberg som gick i pension. Det var trevligt att knyta den kontakten och vi sa, som vi alltid brukar, att: Kampen går vidare!

Här är bilder från utflykt till julbasaren på Suomikoti. Texter syns om man för muspekaren över bilderna. Dubbelklicka för att förstora bilderna.

Annikki skriver i gästbokenJulbasarbordAtt köpa på julbasarenKaffe med jultårrta och inköpta karelska piroger Pentti och TomPirkko SinkkonenFestsalen, där julbasaren hölls, utifrån 25.11 2012

Veikkos 92-årsdag firades på Suomikoti

  Världens bästa Veikko firades på Suomikoti på söndagen den 2 september. Födelsedagsbarnet självt var i mycket god form – han klagar förresten aldrig och då menar jag aldrig– och skar själv upp sina tårtor. Personalen var som vanligt vänlig och tillmötesgående. De bryggde kaffe och lät oss hållas när vi plockade fram kaffekoppar och assietter och ordnade vårt lilla tårtkalas.

Annikki var förstås med, hon blommar alltid upp när hon kommer ut till de andra finska gamlingarna och får några timmars trevlig samvaro och kan prata med Veikko, Tyra och de andra. Nu håller vi bara tummarna för att Annikki också snart ska få flytta dit, så att hon slipper sitta ensam i sin våning på Östermalm. Då blir det också fest!

Med Annikki på besök på Suomikoti

Veikko & Annikki

Annikki väntar. Hon står nu, äntligen och efter hård kamp med Östermalms stadsdelsförvaltning, i kö för att få flytta till Suomikoti. Där känner hon redan alla, hon har varit där så många gånger på besök. det blir inget främmande ställe hon flyttar till, när den dagen kommer. Snart, hoppas vi alla.

Idag hämtade Pentti Virtanen, Veikkos pappa, Annikki och vi åkte ut på förmiddagen. På Veikkos sajt finns lite mer att läsa.