Darya Pakarinen: Ålderdom är inte en dom

Darya Pakarinen, artist och sångerska i Darya & Månskensorkestern, var en av alla de omtänksamma människor som engagerade sig i VeikkoVirtanens fall. Hon har även varit på Suomikoti med sitt band och spelat flera gånger, till de äldres förtjusning. Här skriver hon mycket tänkvärt och engagerat om ålderdom, värdighet – och sin gamla vän, Birgit. Se till att läsa hela den fantastiska texten och se på musikklippet från Suomikoti från i somras!

Föreställ dig att det kommer en dag då du befinner dig i ett tillstånd av kontraktion. Kanske befinner du dig ensam i livet efter att din partner, dina vänner, din hund, eller din enda vän – en gammal fågel – lämnat detta jordelivet. Kvar är du i buren där du kämpar krampaktigt för att känna ditt värde i ålderdomens vakuum. Kvar är du kanske med minnen från en annan tid och kanske en och annan bild som bekräftar att du existerat. Kanske har du varit en del av ett större sammanhang och betydelse. Den tiden är sedan en längre tid borta. Kanske sviker kroppen och minnet dig en aning? Ålderdom och jordens gravitation skapar en synergi av total, mörk isolation. Den ofrivilliga ensamheten blir som ett tungt ok att bära för en redan trött och utsliten kropp. Även om du får besök med det mest nödvändiga så vet du att det är de där extra tusenlapparna från din pension som är det enda intresset hemtjänsten har – du är bara en kund i mängden av kunder.

När jag var en liten flicka följde jag med min mamma på ett av sina besök. Mamma jobbade nämligen inom hemtjänsten sedan tidigt 80-tal och har sett äldreomsorgen från nära håll och kan se förändringarna likt årsringarna på ett träd. Några goda år fanns det, som just denna gång då jag fick följa med till tant Birgit på Hannebergsgatan. Ett fantastiskt rikt liv som nu väntade på sin upplösning. Men Birgit var pigg och kanske inte så ensam. Eftersom tiderna i hemtjänsten på 80-talet var annorlunda hade vi tid för henne med fika och diskussioner. Birgit hade en konstsamling på väggarna i vindsvåningen. Jag kunde inte mycket om konst men Birgit var så stolt över sin kollektion så dess unika värde gick inte att undgå inte ens för ett barn som jag under denna tid. När jag som vuxen kvinna sedermera såg hennes numera bortskänkta tavlor till stiftelsen på Moderna Museet kom jag med värme tänka på hur jag som liten flicka hade fått förmånen att få träffa denna extraordinära dam. Hon med filmstjärneutseende, hon som gav mig en gammal vacker svart lackväska och svart kjoltyg i satäng. Hon var så generös mot den unga generationen och en kvinnlig förebild redan då. Men det var då det, och hur är det nu? Hur behandlar vi våra gamla idag? frågar jag min mamma som just sagt upp sig som chef inom äldreomsorgen. Min mamma orkade inte ställa upp sig i led av kapitalet som alltid skulle styra verksamheten.

Ibland så undrar jag om min vän som arbetar inom kriminalvården har rätt i sitt påstående om att det inte finns något positivt med att arbeta på höga chefspositioner eftersom de ofta visar sig vara styrda av en maktsjukdom, någon sorts ”psykopati”. Då är det inte så konstigt att systemet ser ut som det gör. För de kan inte känna medkänsla med någon annan än med sitt eget lönekuvert och det förödande begäret. Nu tror du att jag överdriver och kanske generaliserar jag nu som en uppstudsig dramatisk tonåring. Liksom – vad vet jag om vad som rör sig i huvudet på makteliten i detta land?

Nåja, min vän Birgit var förvisso en svensk dam som hade såväl ekonomiskt som socialt kapital. Ihop med ovärderliga minnen som verkade hålla henne i gott sällskap. Hon kunde göra sig förstådd eftersom svenskan var hennes modersmål. Jag tänker på Veikko som jag valde att stödja eftersom han var en gammal man (finnarna gillar att belysa att han var krigsveteran) men det gör det samma för mig. Veikko var och är en krigshjälte och blev därefter också en symbol för alla sverigefinnar. De begärde sina rättigheter som staten Sverige lovat. Mycket av detta framkom tack vare Veikkos anhöriga, som började göra ett oerhört väsen av sig. Det handlade om att han inte fick flytta till ett finskt äldreboende med finsktalande personal. Veikko vare sig såg eller hörde särskilt bra. Svenska språket hade han börjat tappa sedan länge, kvar var bara modersmålet finska. Han var gammal och trött men framför allt var Veikko frustrerad. Ingen ville lyssna – till en början i alla fall. Men Veikko hade anhöriga med en röst och dessa röster krävde något som de visste att de enligt lag hade rätt till. I en annan kontext så begärde de något i utbyte för att Veikko en gång varit med och försvarat sitt hemland och byggt upp ett annat med det svenska folkhemsidealet. ”Vaxholm var ju en idealisk plats kan ju var man tycka, vem skulle inte vilja bo där?” tänkte säkert Vaxholms kommunpampar. Så kom det då att jag ihop med många andra runt om i Sverige skrev brev för att förklara för kommunpamparna hur saken stod till och varför vi krävde att lagen skulle följas. Det rörde upp mycket känslor. Framför allt eftersom det rimmar illa då staten straffar den enskilda människan om lagar bryts. Så varför gäller inte lagen dem som stiftar lagarna? Denna orättvisa är kärnan i allmänhetens förakt mot beslutsfattare. Detta är kärnan i allt jag vill få sagt med denna text.

Detta är en vädjan såväl som en örfil mot det politiska etablissemanget som vägrar se sin uppgift. Även Finlands president Tarja Halonen riktade skarp kritik mot hur ärendet hade skötts. Vissa blev rasande och skickade hotbrev, men de flesta blev bara arga och upprörda. Vi kunde inte förstå beslutsfattarna? Men de kunde väl inte förstå hur Veikko kunde rata ett område som Vaxholm- kanske kände de sig förorättade? För vem skulle inte vilja bo i Vaxholm? Men vad gör en fantastisk utsikt och ett fint område om man känner sig ensam och bara minns sitt gamla hemland och bara kan tala och förstå sitt modersmål?

Men historien om Veikko tar inte slut här, det finns flera nya historier som börjar nystas upp och dessa åldringar respekteras inte nu heller. En av dem i raden av många heter numera Annikki av Östermalm”. De finns säkerligen äldre med andra modersmål än finska som förhoppningsvis kan ty sig till personal som har samma modersmål som dem. Eller någon annan med hjärta och mod att kämpa för dem. De är säkert många. Men för dem som ingen har? Vem tar egentligen ansvar för dessa? Vem ska straffas då de ansvariga inte sköter sitt politiska uppdrag? Som det ser ut så är det ”INGEN”. Ingen tar sitt ansvar därför att vi är en nation som allt för länge väntar på att någon annan hela tiden ska ta ansvar. Visst kan vi läsa böcker i positivt tänkande för det verkar som hela vår nation blivit något av ”tänk positivt- och allt löser sig.” ”Du blir vad du tänker!”. Kanske stämmer det till viss del. Men en sak är säker – vi går alla en ålderdom till mötes. Där behövs ej tanken, det är fakta.

Jag har alltid haft en endaste uppfattning, att cynikern och den blåögda delar en och samma börda i livet. Nämligen den att de inte ser livets villkor så som de är. Ibland måste vi syna våra sanningar. Jag har min sanning och det är den jag ser i min vardag. Jag ser våra äldre och jag ser att vi alla har ett ansvar i allmänhet men våra folkvalda har det yttersta ansvaret i synnerhet. Det är väl något som vi kan fastslå. Sen kanske många kan tycka att vi borde ha äldreboenden för arabisktalande eller varför inte spansktalande. Kanske må så vara mera rättvist, men utifrån den lagstiftning som införts så handlar detta i synnerhet om att sverigefinnarna är den största minoriteten i Sverige. Därför är denna sakfråga så viktig. Den är också viktig eftersom det är våra förtroendevalda som instiftat lagar om att värna om minoriteters betydelse i detta land. En sorts erkännande av sverigefinnar som arbetat med tunga arbeten, oftast inom industrin, och haft en stor del i att bygga upp den välfärd som Sverige så länge haft.

Den nya generationen får nog börja knyta nya avtal. De kommer att göra byteshandel att föräldrar köper deras tjänster i förtid, de flesta unga är i behov av lägenheter. På så vis hoppas föräldrarna att de kan räkna med barnen när de är för trötta och gamla att ta hand om sig själva. Men just nu så är det de kräsna 40-talisterna som för kampen för sin föräldrageneration. 40-talisterna är den enda generationen som har haft störst och bäst tillgång till välfärdsstaten Sverige. Som erbjudit dem en god levnadsstandard. Men nu får de kämpa för sina föräldrars värdiga ålderdom, den som tycks bara bli äldre och mer vital. Men samtidigt oroar de sig för sitt eget åldrande. Med all rätt för livets kausalitet äro outgrundliga. Om du inte är pigg och glad 80-åring utan sjuk och ensam kan du räkna med hårdnande tider. Därför kan man inte lova och hoppas allt för mycket. Men det jag hoppas på är att fler tar sitt ansvar för våra äldre när vi sitter där gamla och samlar damm i all ensamhet. Då kan vi inte bara hoppas och tro att en god pension per automatik ger oss avkastning på omsorg och medlidande. Detta kan man ej köpa sig till.

Jag tänker då per automatik på min egen ålderdom. Kommer framtida generationer värdesätta omvårdnadsyrken? Det ser ju inte ut så om man ska se till statistiken. Nu ska det påbörjas massutbildning inom äldreomsorgen, för den fantastiska summan av en miljard kronor. Men ifråga om skäliga och bra löner kommer det inte på tal. Det är fantastisk mörkläggning av löner inom kvinnoyrkena som våra politiker fått sätta munkavel på dem som gör arbetet. Detta inom alla omvårdnadsyrken och de hålls tysta. Kommer framtidens omvårdare veta sitt värde och sitt yrkesvärde? Den ekvationen vore en mardröm för våra politiker som skulle räkna med att staten inte ha råd. Den med kapital kommer alltid att ha råd med vård men sen hur pass omsorgsfull den är kommer att vara sekundär.

Jag tänker hoppas och fortsätta ha en naiv inställning om att det måste finnas någon ung kvinna eller man i framtiden som kommer och hälsar på mig därför att denna uppskattar mig och mitt värde som människa. Kanske kan jag lära mig något av dem, liksom de av mig? Det är något vackert när generationer möts. Då tänker jag på Birgit igen och kanske har hon hälsat på mig då jag står på scenen på klubben Tangopalatsi på Södra Teatern. Kanske skulle hon säga att jag klär mig i min svarta satängkjol lite som hon gjorde i sin ungdom? Eller säga att allt är möjligt bara man lägger manken till det.

Vi måste hedra våra gamla så som vi skulle hedra vår egen ålderdom. För åldern är ingen dom. Liksom ungdomen inte heller är en dom. Det är bara ett av alla tillstånd som måste genomgås under ett människoliv. Det är en del av livets villkor. Dessa villkor innefattar också att vi ser över våra system och att detta alltid för evigt är en pågående process som vi vill kämpa för, det som vi ser som essensen i att leva och dö i en demokratisk statsmakt. Den uppnås inte genom passivitet. Den uppnås genom engagemang. Jag vill känna engagemang från alla generationer som ännu inte sitter gamla och ensamma. Vi bär alla på en stor tacksamhet för de generationer som kämpat för vår frihet, självständighet för ett liv som är värdigt att leva. Även om vi lever i ljuset av deras skugga så har vi även en skyldighet att hjälpa och värna de mindre lottade. Det kanske inte står skrivet i vårt DNA men innerst inne i kärnan av livets essens så är detta kanske ett fragment av sanningen. Den kärnan borde vi alla vara med och värna om till varje pris. Det är det som också skulle kallas för din ”självständiga värdighet”. Din värdighet att få vara människa i alla skeenden i livet.

Darya Pakarinen
artist, skådespelerska och pedagog

Här kan ni se ett klipp från Veikkos 90-årskalas från i somras. Tack Darya och (delar av) Månskensorkestern!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: