Med Annikki på Suomikoti

Pentti Virtanen, Veikko Virtanens son, hämtade idag Annikki i hennes bostad på Östermalm, som så många gånger förr, och körde upp på Söder och plockade upp mig (Merit Wager) för vidarefärd till Suomikoti (Finlandshemmet, Finskt Äldrecentrum). Det är dit Annikki har velat få en chans att ens köa, men som Östermalms stadsdelsförvaltning nekat henne att göra i fler år nu. Det är där hon känner att hon lever, det är där hon har fått vänner och känner sig glad och trygg. Men det vill de inte att hon ska få göra varje dag, hela tiden…

Biståndsbedömarna (vilket ord!) och politikerna i stadsdelsnämnden  på Östermalm vill i stället att hon ska vara ensam ca 22 timmar per dygn i sin stora våning där hon ständigt är rädd och orolig över att hon ska ramla, att hon ska hinna dö om det händer henne något och ingen saknar henne eller om man inte hinner fram i tid. Där ska hon gå, ensam med sin oror, sina förvärkta händer, sin totala ensamhet. Det är ”äldrevård i världsklass” med svenska, östermalmska mått mätt!

Nyligen har Annikki varit på sjukhus några dagar, man vet inte vad som fattats henne men hon säger att hon haft blixrande huvudvärk och att depressionen tilltagit. Vi befarar att hon haft en eller flera mindre hjärnblödningar (strokes), men ingen vet och läkarna/sjukv¨´rden verkar inte bry sig. Och absolut inte Östermalms stadsdelsförvaltnings biståndshandläggare!

Annikki, Veikko och Pentti

Idag blev det i alla fall kaffe och kardemummalängd på Suomikoti. Annikki umgicks först med Veikko ett tag och det är en fröjd att se dem tillsammans, de är rörande kärleksfulla mot varandra! Sedan försvann hon in på Tyras rum och där satt de och pratade och hade trevligt tills det var dags för lunch för de boende.

Annikki har ibland ätit lunch där, det är ingen som är så njugg att de inte tycker att man ibland ska kunna bjuda en gäst, men idag blev det ingen lunch utan efter knappt två timmars besök var det dags att åka hemåt igen.

Det är alltid vemodigt att behöva säga adjö till Annikki när man vet att hon ska sitta ensam i sin dunkla våning i huset över gården på Östermalm…

Tack till under bar personal på Suomikoti som alltid är lika vänlig och glad och som genast sätter på kaffe när vi kommer! Om fler vore som dessa människor så skulle vi alla lättare kunna/våga tänka på vår ålderdom! Vi kommer snart igen!